behöver skriva av mig lite since tankarna snurrar väldigt mycket just nu och jag kände att här var det enda stället jag kunde skriva...
jag vet inte om det är någon som vet detta eller om det finns någon här som var med mig under min tuffa period under gymnasiet, det är nämligen det jag kommer skriva om inatt
jag hade alltså en väldigt, väldigt tuff period under gymnasiet och tankarna började spinna iväg igen inatt på hur jag verkligen känner såhär i efterhand, för ibland kan man inte analysera känslor i själva händelseförloppet, så jag har gjort det i över ett halvår efter studenten och bara allmänt mått dåligt minst en gång om dagen...
men inatt var det dags igen, det var ett tag sen sist det hände, men inatt var det alltså dags igen... tror huvudet arbetar som mest på natten när alla andra har gått och lagt sig och jag sitter ensam kvar i soffan, men tankarna kom i alla fall och det var allt från "detta hade jag velat göra när vi gjorde dethär" till "så här känner jag nu" men det var mest känslor som snurrade, jag kände och känner fortfarande att jag blev inlärd att känna att jag inte är bra nog och att jag är värdelös och det blir ju lätt så när man gång på gång får sitta och höra på vad de andra musikklasserna ska göra men som vår klass inte får vara med på för "vi är en förliten klass och det går inte att göra någon ensemble med oss" ja fine vi var bara 5 stycken men det ska väl inte hindra oss från att få samma utbildning och erfarenhet som resten av klasserna?
de andra klasserna fick åka ut på turné när jag gick i trean.. vad gjorde jag då? jo jag var kvar i skolan, hade hälften av lektionerna för det inte fanns några musiklärare på skolan och hade ingen aning om vad som skulle hända och mådde så jävla dåligt över att bli behandlad som att man inte var bra nog och bara var värdelös...
trångsynta jäklar, det finns en lösning på allt, sätt en gitarr eller ett piano framför mig så kan jag spela något själv eller sätt ett par från de andra klasserna till komp till oss, ingenting är omöjligt...
jag vet inte hur många gånger jag kommit hem från skolan och satt mig på mitt rum och gråtit för att jag mått så dåligt och för att det inte fanns någon som förstod hur det var jag kände och vad jag kämpade för i ca 2-3 år... hur många gånger det brustit för mig när jag varit nästan hemma, hur många gånger det nästan brustit för mig när jag stått och väntat på bussen påväg hem för att jag helt enkelt inte orkade hålla känslorna inne längre och hur många gånger jag kännt att jag nästan behövt gå ut från klassrummet för att det nästan brustit... under hela denna tiden kände jag mig värdelös och att jag inte var bra nog att gå på den skolan eller att bara hålla på med musik, för man tycker ju att alla ska få samma erfarenhet och utbildning när man går samma utbildning? eller är jag helt ute och cyklar nu?
men vi fick ju vara med på ett par få konserter, 8 konserter utan min gymnasiearbeteskonsert, för att vara exakt under alla tre åren och efter varje konsert var feedbacken "du måste bättra på ditt scenspråk" hur f*n ska jag kunna göra det om jag står på scen knappt en gång per termin? hur ska jag kunna göra det om ni inte ger mig möjlighet att stå på scen och utvecklas? hade ni istället lagt energi på att få oss ut på konserter istället för att få mig att känna mig värdelös så hade ni sett skillnad på mitt scenspråk och jag tror dessutom att det hade kunnat finnas möjlighet till att alla hade kunnat vara på plats och repat om vi nu hade fått möjligheten, men vi fick sällan det vilket gjorde att ni gav er rätten att utelämna oss, få mig att känna mig värdelös, att jag inte är bra nog på det jag älskar och att jag mått psykiskt dåligt i snart 2 år, allt detta har hängt kvar sen efter studenten och har speglat sig i allt jag gör och hur jag känner, är det ingen som svarar när jag skickar något på t.ex. snapchat så känner jag att det är mig det är fel på eftersom det är så jag har blivit lärd i skolan att tänka och känna, jag tänker inte "jaja de är väl upptagna" jag tänker snarare "de tycker väl inte om mig så de vill inte svara" just bara för den saken att de lärt mig känna att jag är värdelös och inte bra nog för något...
avslutar hela inlägget med ett stort jävla tack från mig till er "fantastiska" lärare jag hade på gymnasiet, ni som klappar er själva på axeln för att ni lett ännu en klass till studenten men inte såg vilken jävla röra ni lämnat efter er, tack för att ni lärde mig att jag är värdelös och inte bra nog, jag har användning av det nu efter gymnasiet när jag ska jobba och snart plugga vidare, det är väl den bästa erfarenheten man kan få? så tack så mycket!
ps. "detta hade jag velat göra när vi gjorde det här"- tankarna utspelar sig oftast efter sista julavslutningen för min del när vi satt i ett av klassrummen och hade ett litet snack, eller ja lärarna snackade med ettor och tvåor om vad de skulle göra under vårterminen medan vi treor fick sitta och lyssna på vad vi inte skulle göra, men såhär i efterhand hade jag bara velat storma ut ur klassrummet med tårarna i halsen och bara inte vara kvar för man pallar inte ett sånt snack och varför skulle jag vara där när det inte rörde mig?
tack och godnatt ❤️
Kommentera